...men jag kan se ljuset

Någon måste ha hört mina böner om solsken. Idag tittar den fram och även några ynka plusgrader vågar ge sig till känna, underbart! Detta i kombination med den mycket härliga veckodag som infaller idag är ett vinnande koncept. Nu bär det iväg för att svettas och plågas lite, kanske inte fullt så underbart men det duger helt klart.

Mörkt mörkare mörkast...

Jaha..det var väl kanske dags för det här nu... trots ihärdiga försök att komma bort från den har den hunnit ikapp även mig, nämligen..LÅGKONJUKTUREN!
Ett stundande körkort är på ingång och detta betyder att den fond jag fått sparad till mig måste till min lycka bli i min ägo. MEN tydligen måste även jag bli drabbad. Nu blir det till att försöka sätta på min finaste charm och glittra med ögonen åt min far och mor. Alltså med andra ord kommer detta bli en hård tid jag har framför mig...
De otrevliga sakerna slutade dock inte bara där utan, utanför mitt fönster kan jag se hur himlen bokstavligt spyr ut snö. Jag som hade börjat hoppas på våren fick en käftsmäll tillbaka och nu sitter jag och drömmer mig bort till slutet av maj för då jäklar ska det både bjudas på sol och kalas.
Nu hade jag viljat säga något positivt som en fin slutkläm men tyvärr hörrni, för nu ska det pluggas biologi och detta drar mig om inget annat ännu djupare ner i mörkret.

Back on track

Borde väl insett vid det här laget att jag och bloggskrivning inte alls är "a match made in heaven" Men man ska aldrig säga aldrig...
Har efter några veckor av sjukdom äntligen börjat tillfriskna. Dock har jag med största sannolikhet smittat några stackare i klassen pga. vistelser i skolan då mitt tillstånd i princip kunde kallas kritiskt. Detta har gjort att jag på senare tiden fått utstå en mildare slag av terrorism. Hatfulla blickar har riktats mot mig och även några hårda ord har jag fått ta emot. Jag själv kan väl inte annat än ta emot mina klasskamraters kärlek och motvilligt erkänna mitt misstag. Det dåliga samvetet kröp sig fram som värst i måndags då en av mina käraste vänner, på sin 18-årsdag fick kämpa mot de hemska bakterier jag gett henne.
På sista lektionen för dagen började jag plötsligt känna mig väldigt varm. Huvudet dunkade och det var i princip så att jag kunde se hur bakterierna frodades i luften. En snabb hemfärd och några alvedon efter så kunde jag glatt fastslå att jag led av en mycket vanlig åkomma som är ännu lättare att bota.. nämligen hunger.
Nu ikväll kommer jag lida av en svår och djup ångest över det stundade fysik B provet som kommer gå åt skogen. Jag kan nu endast förlita mig på min käraste vän, den fine, vackra,mjuka, blåa..formelsamligen.