Jag drar nu.

Nu sveper jag mitt kaffe och åker till jobbet. Får inte glömma tummen heller. Den obligatoriska tummen upp som används lite för mycket på jobbet. Så mycket att den börjat användas privat. T.ex. när man är i en butik och kassörskan ber en att vänta lite. Då ger man tummen upp. Ler. Och precis när den åkt upp tänker man, fan. Inte okej.

fredag.

Natt med orolig sömn. Varmt och kvavt rullade jag runt i mitt vita lakan. Därför behövde jag en bättre morgon. En morgon som innebar scones och att lyssna på morgonpratare jag missat denna sommar. En tur till myrornas resulterade i två böcker och en alldeles onödig men allt för snygg för att inte köpa jeansjacka. Nu tar jag tag i sysslor som måste göras när man är ledig. Tvätta. Städa. Fixa matlådor. Ikväll tar jag cykeln till Solna för att hänga med alla fyra systrar på en och samma gång. Plus några pojkvänner och en systerdotter.

Sådant som känns.

Går hem ensam. Sitter på tunnelbanan. Par som lägger huvudet på varandras axlar. Håller handen. Diskreta pussar på kinden. Jag fingrar på en nyckel. En nyckel på min nyckelknippa som bränner genom väskans tunna tyg. En nyckel som inte är min. En nyckel till någon. Någon jag en kväll som denna längtar efter mer än någonsin. Tittar ut genom fönstret. Höjer volymen på musiken. Men någonstans är det kvar. Nyckeln bränner hela vägen ut. Ibland klias den från sin plats i väskan.
Och jag vet att snart behöver den inte brännas mer för då ska den inte längre få vara kvar. Inte längre bredvid min nyckeln. För både nyckeln och någon är inte min. Men det bränns. Klias. Rädd. För vad som händer när något blir mer än definitivt. Jag går av. Ger det pussandes paret vid utgången en sista blick. Sedan går jag hem. Ensam. Jag och den fortfarande brännande nyckeln.

Jag gillart.

Har inte kunnat stå emot "en öl efter jobbet" två dagar i rad nu. Dock har jag sprungit till sista tunnelbanan och lite tröttare men gladare kunnat somna. Idag är det ledig dag. Vaknade upp med tron om regn men hopp om solsken. Det visade sig att det sistnämnde skulle slå in. Hoppar på bussen och möter upp fina Julia. Vi åker till söder och fikar. Tittar snabbt på snygga klänningar jag önskar grönan lönen hade räckt till men som kanske kan räcka till, om "ölen efter jobbet" inte blir allt för många denna månad. När det blir alldeles för varmt blir Långholmen vårat mål och vi lägger oss på gräsplätten. Julia badar men jag nöjer mig med att doppa knäna. Efter en vända till kiosken och någon tupplur och då molnen fyllt himlen är det dags att skiljas åt och jag hoppar på 4:ans buss hem till mig. Kände igår att det skulle varit fint med lite dans och öl ikväll men väl hemma vill jag mest ligga i sängen, dricka cola och titta på 30 rock. Och det känns som en helt ok syssla ikväll.

So I wear rubberbands round my soul

Det finns så mycket som borde sägas men som inte kommer fram. Så mycket har redan sagt. Tidningar. Bloggar. Nyheter. Allt står där. Och så många vill tycka till och undra hur något kan gå så himla fel. Jag försöker ta in det. Kollar mellan fingrarna. Varsamt. För att det gör så förbaskat ont. Ont. Att sådant här händer. Och det är så fel. Så jävla fel.

Ingen som

Känslan av att vakna upp halv ett och tippa på att klockan högst kan vara tio är rätt omtumlande. Och även fast jag gett mig lov att sova länge kvällen innan kan jag inte hjälpa att känna mig stressad. Men efter att intalat mig att jag behövde det släpper det dåliga samvetet och känslan av att känna sig totalt utsövd är alldeles för härlig för att må dåligt över. För då orkar man städa det som annars aldrig skulle ha blivit rent. Tvätta kaffefläckande överkast. Handla mat. Köpa vin. Måla naglarna. Dricka kaffe och titta på the wire.
Ikväll väntar jag finbesök av två fina flickor. Det inhandlade vinet ska drickas och en klubb ska upptäckas.

You take what is yours and I'll take mine

Mätt i magen efter mat hos bästa systern på Solnas finaste takterrass. Klarblå himmel och sol som fortfarande hettar mot armen efter klockan sju. Rosé och halloumi. Varm i kroppen efter att ha fått pussat på sötaste systerdottern. Cykeltur hem i ljummen juliluft med The Smiths ljudande i hörlurarna. Fina lediga tisdag.

Jag vill ha allting

Mer än halva sommaren har gått och det är nu sommarångesten kommer krypande. Känslan där man känner sig otillräcklig inför allting som skulle ha planerats och gjorts. Räknar ner i panik dagarna tills höstkylan kommer då man har tappat greppet om ljumma sommarnätter, brända axlar och härlig sommarspontanitet. Men det är inte slut än. Flera dagar ska spenderas på stället där det snurras i huvudet, sugs i magen av pirr, äts sockervadd och där de finaste människorna arbetar. Näsan ska få bli röd av en heldag i solen. En coca cola ska få smaka som godast efter en varm cykeltur. Man ska få känna sig som gladast att vandra hem när solen går upp för man vet att man haft den finaste kvällen och sömn känns överflödigt. Visst har kanske halva sommaren gått men än finns det så mycket mer jag vill ha gjort. Och den krypande känslan av ett slut skjuter jag upp ett tag till.

My wandering days are over

Nu börjar jag om. På en nygammal sida där livet i den lilla staden på S tidigare beskrevs. Nu bor jag i den stora staden med samma bokstav och kanske är det dags att börja dokumentera det här. Trots att det har gått ett halvår efter flytten hit känns det ändå på något vis som att det är nu det börjar.