tisdag 10 januari 2012

den gnagande känslan i magen

Prestation. Att prestera. Den jagande känslan har gjort att jag stundtals vilja flytt från allt. Lägga mig under täcket och inte behöva möta den igen. Den där himlans prestationen.

I högstadiet letade jag efter kickar från provresultaten. Den illamånede känslan precis innan provet skulle läggas på bänken och ovissheten av att inte veta vad som skulle komma gnagde ett stort hål i magen. Sedan adrenalinet som kom direkt efter. Känslan av att lämna in det och känna att det egentligen inte var så svårt. Att jag hade svarat på allt. Dock varade det inte så länge. För prestationen kom jagandes igen och när resultatet skulle visas blev det gnagande hålet i magen så stort att det kändes som en avgrund. Alla rätt eller inget.
Sista dagen på högstadiet satt jag i aulan och tryckte mina korta naglar mot armen. Nervositeten var som en tjock dimma över salen. Bästa betygen skulle delas ut. Jag gjorde allt för att stålsätta mig mot en eventuell förlust. Minns alla de vuxna som klappade mig på axeln och försökte intala mig att högstadiebetygen inte spelade någon roll. Men för en prestationsjagande femtonåring betydde det allt.
På min senaste tenta fick jag känna på mitt gamla femtonåriga jag igen. När jag lämnade tentasalen ville jag mer än allt låsa in mig på toaletten, skrika, nypa hårt i skinnet och försöka få avgrunden i magen att inte kännas så djup. Det gick tre veckor. Tre veckor av ständigt tänkande på den tentan som jag hade intalat mig skulle ge mig mitt första F. Att plugga till den nya kursen kändes meningslöst på något vis. För jag skulle ju ändå skriva en omtenta.
Helt plötsligt var det som att hela världen kretsade runt denna tenta och bara tanken på att ha kunnat misslyckats gjorde att det genomsyrade allt. Även fast jag någonstans visste att det är inte hela världen att göra en omtenta.

Resultatet skulle komma under dagen. Jag hade lovat mig själv att inte kolla det första jag gjorde på morgonen. Resultatet kom på eftermiddagen. Jag klickade mig in på sidan. Mina händer var varma av nervositet och jag blundade. B
Prestationsmonstret bakom ryggen försvann. Jag stirrade på betyget igen. Jag skrattade. Ett nervöst skratt. Jag log. Skickade sms, klappade mig lätt på axeln och på något vis fylldes jag av en sån lättnad. Sedan blev jag arg. Arg på att jag låtit ett väntande resultat på en tenta fått mig att under tre veckors tid inte kunnat tänka på något annat.
Jag behövde inte ta någon förlust den där skolavslutningen i nian heller. Jag fick bästa betyg. Diplomet ligger dock glömt i någon låda och mina högstadiebetyg har jag inte ägnat en tanke åt. Min senaste tenta har jag nu glömt och på lördag har jag en ny. Jag vill inte att prestationen ska få jaga mig till sömnlösa nätter och magont.
Så jag försöker. Hålla tillbaka mitt forna femtonåriga jag och istället intala mig själv att det finns så mycket mer som är värt än att ha en ständigt gnagande känsla i magen

Inga kommentarer: