den illusionerande hemvändarkvällen

Hemvändarkvällen. Det är så den kallas, juldagen som ska vara en kväll då alla ännu en gång samlas på stadens enda befintliga uteställe. Man betalar alldeles för mycket pengar för en biljett. Intalar sig själv att det är värt det. Får en biljett till annandagen på köpet, intalar sig själv att det kan kanske vara bra, utifall man kanske skulle vilja gå ut en andra dag också.
Letar efter förfest. Inser att antalet personer att fråga har sjunkit från gymnasietiden då man planerade helgens utgång redan på söndagen. Men jag kan egentligen inte klaga. För det finns anledningar till varför man hördes då men inte nu.
För många kan det här vara den enda utekvällen man gör i denna förlorade stad på hela året. Jag har inte varit där på ett år.
Vad ska man egentligen förvänta sig. Det finns någon slags illusion över hur den perfekta hemvändarkvällen ska se ut. Det är då man ska träffa alla efterlängtade vänner, skratta åt alla gymnasieminnen med någon gammal klasskamrat och kanske dansa hela natten lång och strunta i att musiken i vanliga fall inte ens skulle få dig att stampa takten.
Verkligheten är dock långt ifrån detta.
Hemvändarkvällen är nog egentligen fylld av ångest. Det kanske görs tappra försök att få ihop sitt kompisgäng ännu en gång. Vinet tar slut lite för fort för nervositeten tar över hand. Redan i kön in ser man sin gamla pojkvän. I ett euforiskt ögonblick kanske man känner att det ändå inte är så illa det här. Väl inne trängs kavajer med lockiga svall. Jag sväljer illamåendet efter vinet.
Det ser likadant ut som för ett år sedan. Det dansas och jag ler åt mina vänner, håller hårt i handen för att inte tappa bort dem. Inte tappas bort i myllret av så mycket välkända ansikten men som samtidigt aldrig känts så oerhört främmande.
Det är här alla nu är samlade. Gamla gymnasievänner, killar man en gång kysst i något hörn men glömt bort och så de vänner man fortfarande vill hålla hårt i handen.
Någonstans trodde jag kanske på att du skulle säga något. Att du har tänkt, ångrat och kanske till och med saknat. Hemvändarkvällen sätter känslor som man försökt gräva så djupt det går på spel och det har aldrig varit så svårt att andas som när du valde att lämna mig ensam där i rökrutan. Ensam i ett hörn med alla de så kända men allt för främmande ansiktena brännandes i nacken. Kanske är det då den egentliga euforiska illusionen verkligen spräcks och man blir helt plötsligt helt klar med vad man faktiskt ser. Jag hittar mina fina vänner på ett fullt dansgolv. Blundar någon sekund för att sedan öppna ögonen och inse att jag egentligen inte alls sörjer de man valde att inte ringa för förfest, eller för en fika. För att de man väljer att hålla i handen eller dansa åt musik med som man egentligen inte alls tycker om, är de människor man inte behöver någon hemvändarkväll till för att träffa. De finns alltid där ändå.